Ja, "Hur känns det?" är den överlägset vanligaste fråga jag fått sedan jag blev pappa för några veckor sedan.

Första veckan svarade man, glad i hågen, på frågan och beskrev saker som hänt hemma, att han börjat bli van att inte ligga på avd. 33 med alla skillnader i ljudbilder och ljus, att man börjar bli van att vakna mitt i natten för att det är dags för blöjbyte, att man är trött på kvällarna men att allt bara förvinner i glädjen över att ha en lilleman hemma.

Vad man börjar märka nu är att samma personer som undrade "Hur känns det?" för en vecka sedan inte känner att de har något annat att komma med nu heller. Visst tusan är jag stolt över lillen och kan prata mig varm i timmar om hur underbart spännande det är med barn om jag skulle känna att situationen är rätt, men någonstans börjar man fundera på om folk går på autopilot när de träffar en.
Nu såhär efter några veckor med "Hur känns det?" har jag börjat experimentera lite genom att blanda korta "bra! Tackar som frågar!" med lite längre, kanske ibland lite för långa för situationen, utlägg för vad som händer där hemma. Och vet du vad. De flesta stänger liksom av och dimmar bort direkt efter att frågan ställts. Självklart har jag vänner och kollegor som jag har riktigt trevliga små anekdotutväxlingar med gång på gång där det känns som att båda parter får något vettigt ut av det hela.

Men ni andra då?
Vill ni veta en hemlis?
Att jag blivit förälder innebär faktiskt inte att jag måste prata om det hela dagarna. Vill du inte veta, fråga inte. Svårare än så är det inte.
Och om du nu vill, av rena artighetssjäl, bara fråga för att det känns bra; försök variera dig lite. "Går det bra där hemma" är en enkel variant som kan ge lite andra svar så du slipper somna stående.

Nu ska pappa ta lite lunch. Kram!